DEJEUNER
De landskap jag tyckte bäst om var länge stadslandskap. Jag funderar på om det inte kunde bero på hur mentala landskap uppkommer. En tänkt punkt har varken längd, bredd eller djup. Den är illusorisk, den finns inte. Ändå är den nödvändig för att få till en rät linje som tangerar en kurva utan att korsa den. Att bygga med räta linjer mot en kurvig bakgrund är ett sätt att modellera något nytt både där ute och i våra huvuden.
Allt nytt är inte bra. Överflöd utmejslar det som fungerar. Det gäller såväl inne bland hjärncellernas kopplingar som hos den övriga biologiska evolutionen. Samt i ide-sfären. Evolutionen byggde hjärnan så att störningar, som när något inte fungerar, kan orsaka felkorrigeringar på cellnivå, vilket gör fri vilja till en biologisk anpassning, inte en illusion eller ett metafysiskt mysterium. Fri vilja är inte magi, det är en teknisk lösning på problemet med olika skalor i komplexa system. Att säga att allt är likadant på alla nivåer likt en fraktal är en förenkling. Nivåerna är olika och vi kan skapa nya slags överflöd med ingenjörskonst och AI.
Tänk på det här: Vi är den lyckligaste generationen som någonsin vandrat på den här planeten. Superintelligenta AI, vi kan bromsa åldrandet, kliva in i virtuella världar, åka ut i rymden, inte behöva kämpa för att få allt att gå ihop längre och bättre än så. Du kommer få vara med om allt detta. Allt annat? Klimatkrisen, djur som försvinner överallt, torka, skogsbränder, havsnivåerna stiger, Amazonas håller på att kvävas, haven blir sura, den stora atlanticströmmen håller på att stanna av, matkedjor kollapsar. Vi är "Bridge Generation". Det dåliga är inte bara oljud – det är elden under våra fötter, den verkliga anledningen till att vi bygger den där bron. Vilken tid att vara vid liv, alltså!
På 80-talet blev jag helt fast i strängteorin inom teoretisk fysik, och jag har nog inte riktigt släppt taget än. Men som Thomas Mitchell skrev och filosoferade om på X: Tänk om det som får strängen att vibrera egentligen beror på spänningen – och att det kanske är spänningen som är det allra mest grundläggande, inte själva strängen. Överallt i naturen, i alla möjliga skalor, löser system sådana här flöden (typ densitet gånger hastighet) genom att skapa skal, trådar och nätverk. Kanske har vi hela tiden studerat musiken… istället för själva instrumentet.
Har universum något värde bortom våra liv och vår civilisation undrar jag. Med andra ord, för att låna begrepp från Kant, har naturen i sig något värde eller har den det bara för oss? Modernt filosofiskt uttryckt; har den egenvärde utöver instrumentellt värde? Det mest generella värderande begreppet, god, uttrycker att det ifrågavarande i en eller annan mening är fullkomligt. Universum (multiversum) är allt som finns, det fullkomliga.
The landscapes I liked best for a long time were urban landscapes. I wonder if it could not be due to how mental landscapes arise. An imaginary point has neither length, width nor depth. It is illusory, it does not exist. Yet it is necessary to achieve a straight line that touches a curve without crossing it. Building with straight lines against a curvy background is a way of modeling something new both out there and in our heads.
Not everything new is good. Redundancy carves out what works. This applies within the connections of brain cells as well as in the rest of biological evolution. And in the sphere of ideas. Evolution built the brain so that disturbances, such as when something does not work, can cause error corrections at the cellular level, which makes free will a biological adaptation, not an illusion or a metaphysical mystery. Free will is not magic; it is a technical solution to the problem of different scales in complex systems. Saying that everything is the same at all levels like a fractal is a simplification. The levels are different, and we can create new kinds of redundancy with engineering and AI.
Look, we're living in the most fortunate era in human history. We've got super-smart AI, the ability to reverse aging, virtual worlds at our fingertips, space exploration within reach, and no more struggling just to survive, but even better. You're going to witness it all. The rest? Climate disasters, species disappearing left and right, droughts, wildfires everywhere, rising seas, the Amazon choking, oceans turning acidic, the Atlantic current slowing down, food chains collapsing. We're the Bridge Generation. Those tough times? They're not just noise — they're the fire under our feet, the very reason we're building that bridge. What a time to be alive.
Back in the 80s I fell head over heels for string theory and, honestly, I'm still hooked. But then I saw this great thought from Thomas Mitchell on X that really made me pause: What if the vibration isn't the main thing, and the tension is? Maybe the 'string' isn't the real star of the show; the tension is. From galaxies down to atoms, nature keeps solving the same kind of flow problem (stuff moving around) by building shells, threads, webs, and grids. All this time we've been obsessed with the music… when maybe we should have been looking at the instrument itself.
I wonder whether the universe has any value beyond our lives and our civilization. In other words, to borrow terms from Kant, does nature in itself have any value, or does it only have value for us? Put in modern philosophical language: does it possess intrinsic value beyond instrumental value? The most general evaluative concept, good, expresses that whatever is in question is, in one sense or another, complete or perfect. The universe (the multiverse) is everything that exists—the complete whole.