Introvert

                                                                               svensk text, english sound

 När jag rullar ur sängen är jag som en jojo på ett snöre av minnen. Hela dagen fortsätter jag att göra tricks på änden av minnestråden som samtidigt förnyas, alltid till samma längd. Jag kommer aldrig längre än så. Och om den spricker är det slut på leken.

 När jag tänker så är jag i spelläge. Det är som att göra hoppsasteg som inte tar dig dit du är på väg snabbare. Eller som onödiga piruetter i annars tanklösa steg i en rättfram slutledning. En dans mot den nödvändiga sjunkande rörelsen jag känt som barn.

 Mina tankar är irriterande. De skapar oreda i hjärnan. Turligt nog ett godartat kaos med temporala mönster och notbilder jag kan läsa och få till musik som det verkar. Men det är bara musik så länge som musiken varar. Irriterande självgenererat tänker jag.

 Det är lättare att tänka med ord. Men då har de redan fått en mening. Hur får de den? Hjärnan har ett inbyggt rutnät för rumsliga saker. Tankar är metaforer som använder det. När jag var barn trodde jag att en hög ton var detsamma som ton med hög volym.  

 Tankarna har jag till låns av tiden. Tiden äger ingen. Det är en befriande tanke. Tiden delar jag med allting i universum. Tankar delar jag med alla som har lånekort. Är mitt lånekort i mina tankar eller utanför dem? Är jag mitt lånekort plus mina tankar?

 Jag lånar av tiden för att kunna förutsäga i tid! Tankar är inget epifenomen. Medvetet tänkande är det bästa sättet att lära sig nya saker och med tiden förvandla de evolutionärt mest stabila insikterna till intuitioner som räddar oss i tid och otid.

 Jag älskar det norska ordet kringkasting för spridning av programinnehåll. Det räcker inte att få utrymme för tankar. Utan att sprida tankarna hit och dit och aktivt ta emot ekot från den egna tankevärlden inga medvetna sändningar.

 Nästan allt som händer i skallen är omedvetet. Ett uråldrigt virus finns i hjärncellerna. Jag föreställer mig det som en kälke på en isig brant backe. Det är bara förtjusta skrämda rop från de vildaste åken jag uppfattar. Det är min fria vilja att lyssna.

 Att ta sig de abstrakta avstånden mellan uppstickande medvetande är lika svårt som att lära sig gå. Sedan kan jag öva på att lära mig spela på det som på ett instrument. Jag hör mig själv nynna. Sedan använda allt som tangentbord och chatta med mig själv.  

 Det är helt tyst inuti skallen. Allt jag hör är inbillat. En ren fantasi. Och det är helt mörkt i hjärnan. Ändå ser jag gester som gör att jag kan förmedla meningar till ord. Jag både hör och minns argument och motargument. Det är en loop för framtiden.  

 Jag är ett sammelsurium av synpunkter. En del glöms bort, andra kommer till. Tyngdpunkten i den strukturen, mitt abstrakta jag, förflyttas hela tiden, ibland även utanför skallen, som ett lyckat höjdhopp där tyngdpunkten kan ligga under ribban.  

 Jaget, det abstrakta jaget, finns inte mer än som effekt. Det kräver en struktur som ger det verkan, ger det verklighet, ger det tankar. När tankarna blir en del av strukturen de är beroende av blir det Gödelskt komplicerat att beskriva sig själv i tankar.  

 Min kropp parasiterar på omgivningen. Jag parasiterar på kroppen. Utan den inga tankar. Men mina tankar kan nå hur långt som helst. Abstrakt matematik berättar för mig hur det ser ut inuti en himlakropp jag aldrig kommer att kunna besöka kroppsligt.

 Mitt abstrakta jag blir mitt subjektiva jag när jag lärt mig, mitt i röran av hoppande upplevelser, att som med en kamerastabilisator se på omvärlden med en sammanhållen, förutsägbar rörelse. Medvetandet är varken dåtid eller nutid. Det är framtid.

 Undermedvetet stoff och tänkande tillhör hjärnans mörka materia och mörka energi. Mitt synliga universum är bara det jag är medveten om. Både den mörka och upplysta sidan håller på med simuleringar. På den senare sidan även simuleringar av perception.  

 Frågor om var jag bör vara och var jag är ställs mot bakgrund av rumtiden. Frågor om vad jag bör vara och vad jag är ställs mot bakgrund av allt tänkbart. De flesta tänkbara svar försvinner som friktion. De som finns kvar känner jag igen som mig själv.