SKETCH ->

Alla berättelser är krusningar på ytan av evigheten där de hänger sig för obestämd tid.

Det är mer än en uppsättning noveller utan slut och jag skulle helst skissa bilden i stort och skita i detaljerna men det skulle ta för lång tid. Livet är ett verb, inte ett substantiv. Vad det egentligen betyder är att allt liv är lokalt. Här är det inget mystiskt som pågår. Ingen kollektiv regel uppifrån eller nedifrån. Bara nyblivna interaktioner, somliga minns jag som historien om mig själv.

Mina första minnen är från 50-talet. Mamma var hemmafru och ogillade att pappa jobbade nattskift på Husqvarna vapenfabrik. Vid köksbordet fick man höra berättelser om när han stod gränsvakt mot det ockuperade Norge under andra världskriget. Många av dem drack på sin post under natten. Det hände att någon somnade. Jag tänkte jag hoppas få missa nästa krig.

Våra liv är fulla av nära ögat missar från början till slut. Det är vad som ger dem innehåll, vad som kunde ha varit. Minnet är en sketch av alla möjliga minnen ett liv kan innehålla.

Att fånga närvaron av Schrödingers katt både levande och död på en gång är inte helt omöjligt men jämfört med hur svårt det är att utföra vore det en barnlek att återuppliva de döda.

Det finns inga budord som kräver att vi kastar ut de andra tillstånden för en katt i en superposition bara för att vi inte kan se dem. Vi kan tillåta oss drömma om experiment som är tillräckligt känsliga. Vi kan till och med drömma om att vi kan välja ut var vi befinner oss i Hilbertrymden i den uppsjö av universum som avbildas av den universella vågfunktionen. En sådan dröm skulle vara en vektor som beskriver alla våra personliga minnen och all inspelad historia. Men det finns inget i den drömmen som förbjuder ytterligare googolplex av universum med sina egna historier. Många av dem med exakt de egenskaper som förväntas för din upplevda utveckling genom just ditt universum. Så var i helvete är man? Jag blir tvungen att hitta på något!

Alla sätt jag kunde ha levt är särskilda från alla sätt jag inte kunde. Det är den första informationsbiten. Jag föddes i Jönköping på 40-talet men kunde ju lika gärna ha levt på stenåldern eller som ett medvetet AI-program i framtiden.

Någon har räknat ut att universum rymmer sisådär 10^{10^{82}} olika berättelser. Friheten är begränsad. Det finns en halveringstid för fria val. Att välja i livet involverar det kontrafaktiska. Livets krönika gör det inte. Minnen är berättelser som fastnat, oavsett om de är sanna i någon mening eller minnen från drömmar eller bara påhittade, är de alla fiktiva.

Jag minns att jag tidigt ville ha armbågsutrymme fritt från tvingande förväntningar, Guds vilja, naturlagar eller slumpen. Min berättelse är berättelsen om en grottmänniska.

Mitt universum var länge ett stort sädesfält som tog vid alldeles där nybyggena i norra Huskvarna tog slut innan de byggde radhus där dit nästan alla lärarna i mellanstadie-skolan flyttade. Eleverna kunde gömma sig på nedtrampade cirklar mitt i fältet. Flickorna experimenterade då med att låta andra än de själva sticka in fingrarna. Det var oskuldens tid.

Min första transistorradio var den dyraste som gick att hitta i Jönköping och som jag kunde förmå pappa att köpa. Den var så kraftfull att jag kunde få in radiosändningar ämnade för USAs baser i Västtyskland. Jag satt på kvällarna och lyssnade på referat från amerikansk fotboll och fantiserade om hur matcherna kunde se ut.

Gud vilken fantasi han har, brukade mamma säga. Tyst stör mig inte när jag tänker! brukade jag säga. Jag letade efter ett guldmynt i botten av brunnen som var mitt tänkande. Logiken är tankens pengar läste jag långt senare hos Marx. När jag flyttade till Stockholm fastnade jag för den nya franska filmvågen som bröt med gammal filmlogik. Och nu har jag äntligen upptäckt en ny våg inom den kontinentala filosofin som passar mig, spekulativ realism, där tanken inte är ett fängelse som hindrar oss att se verkligheten som den är bortom sinnena.

Under de tjugo år jag jobbade på kontor, som mamma uttryckte det, tyckte jag aldrig att jag gjorde något särskilt viktigt. Men jag blev så bra på myndighetens rollspel att generaldirektören inne på sitt enorma hörnkontor en gång anförtrodde mig att han valt det för utsikten ner mot Eriksdalsbadet där han med en liten kikare kunde titta på kvinnorna som solade topless.

Jag har spenderat mycket av min tid oviktigt. Jag ångrar inget. Om man ångrar sig måste man tro sig veta skälet till varför man gjorde eller inte gjorde som man gjorde eller inte gjorde. Den som vet hur det går till kan skapa världens första medvetna AI.

Backpropagation används av deep learning-modeller. Det är en gammal algoritm jag körde en hel semester på min laptop tillsammans med evolutionära algoritmer för att handla på indexoptioner. Evolutionen är blind. Det är därför den fungerar. Men mina algoritmer fattade aldrig varför. Vi var med barn och föräldrar i en sexbäddsstuga i Klitterbyn utanför Ängelholm. Ingen fattade vad jag höll på med. Jag blev inte rik.

Alla algoritmer kan representeras som beräkningsgrafer. När dessa blir oöverblickbara är det som om de försvann i en "svart låda" som styr algoritmens beteende. Vi är oförmögna att se in i vår egen svarta låda. Men med AI finns en reell möjlighet att så småningom hitta regler som konfronterar oss med oss själva.

En av mina roligaste leksaker som barn var en batteridriven bil som man satte på bordet där den for utan att någonsin ramla över bordskanten. Ett femte hjul på tvären under bilen kom bara i beröring med bordsytan när framhjulen dippade över kanten och snurrade upp bilen på bordet igen. Vårt medvetande försöker rädda oss från att falla på i princip samma sätt.

Man måste alltid vända hemåt förr eller senare och fundera på var tanken tog slut och vilka regler som finns om man plockar bort alla tankar från spelplanen.  

Några tusen människor har redan klistrat in en öppen källkod på IBM Quantum Experience-webbplatsen genom IBMs molngränssnitt och använder IBM: s kvant-behandlingsenhet omfattande fem kvantbitar för att faktiskt utföra en fysisk teleportering av en kvantbit vid IBMs forskningscenter i Yorktown Heights omedelbart, snabbare än tanken, över ett avstånd på 3,1 millimeter. Och det skulle fungera över interstellära avstånd, med rätt utrustning.

Många somrar för länge sedan när jag tillsammans med mina föräldrar åkte färjan från Malmö över till Köpenhamn uppsökte jag alltid toaletten. Jag hade upptäckt hur rofyllt det var att sitta där utom synhåll för alla och bara höra båtens motorer dunka på. Båtarna var inte så snabba, jag hade gott om tid att tänka och hade ingen brådska att komma fram.

Som amatörkvantmekaniker i garderoben ser jag nuförtiden på båten som flyter på havets vågor och reagerar på förändringar i vinden som turbulenta fält. Jag föreställer mig att allt vi upplever är likt bulor som bildas i kvantfält. En genetisk och kulturell mutation stötte ihop 70000 år sedan och började göra bulor i evigheten!

De jättelika kryssningsfartygens tid är förbi. Jättelika danspartyn eller livekonserter likaså. Det passar mig bra. Jag har alltid sökt efter den nya vågen och den hittar man inte där utan i den egna hytten. Jag trodde länge att jag kunde jämföra mig själv med andra. Jag var som standardmetern i Paris. Det visade sig vara fel.

Jag börjar om. Hur man gestaltar sig själv tar aldrig slut. Jag väljer självmedvetet historier med tillräckliga skäl för där jag är i mitt liv. 

Det är lätt att bli missförstådd. Det hände att tjejerna jag träffade i Stockholms nattliv som ung man trodde jag var omskuren för att förhuden var gömd bakom ollonet på grund av mitt närmast kontinuerliga runkande i tidiga tonår.

Jag tänker mig livet som en kortlek. Korten som ligger närmast ditt eget kort har stor chans att ligga kvar där även efter en blandning av leken.

Med självmedvetandet kommer varje brott mot din egen uppfattning om hur du är att se ut som viljans frihet. Det gäller att undvika att bli alltför förutsägbar. Det betalar sig att vara irrationell ibland.

Determinism betyder tillräckliga villkor för att något skall hända, inte nödvändigtvis nödvändiga! Om man kallar varje blandning av allting-som-kan-hända-kortleken för en historia, så är det uppenbart att den blandning som innehåller den historia du upplever är tillräcklig för att du faktiskt gör det, men det är inte den enda blandning där du finns. Den är med andra ord inte nödvändig.

Frågan om vi har fri vilja är beroende på hur liten man gör individen som är tänkt att besitta den fria viljan. Var sitter identiteten som har fri vilja? Informationen i svaret kommer kanske som en inkarnation i avatarform!

Vi gör kopior av självbilden i närminnet men de passar till omvärldsbilder med vitt skilda historier och förväntningar. Det viktiga är vilka vi väljer att kommunicera. På 70-talet valde gruppen Art Ensemble of Chicago att istället för jazz kalla sin musik Great Black Music och min svarta amerikanska fru försökte få svenskar att vänja sig av med att kalla vissa favoritsötsaker för negerbollar eller negerkyssar.

Om vi digitaliserar oss själva måste alla regler ändras. Vi kan börja från början. Utan regler finns en superposition av möjligheter. Om våra liv blir bättre är en öppen fråga även om vi hade en Gud att fråga, vilket vi inte har. Trots Gödel handlar vi som om vi hade ett orakel som kan se att vi besitter ett inneboende beteende rätt för varje tillfälle.

Med varje danssteg lämnar vi fotspår i tiden som skiljer sig från alla steg vi kunde ha tagit. Vi drar vidare, likt Minervas uggla som flyger i skymningen, med minnen från där vi aldrig har funnits. Minnen är det som saknas i det som finns. Bestämda icke-vara kunde Hegel ha sagt.

Jag planerade en gång att designa vår trädgård efter trädgårdskonstens alla regler, men då sa min mamma att jag skulle låta min fru plantera som hon ville också. Det är som att segla. Vinden avgör också vilken bestämdhet som kan följas.

Enligt den antropiska principen kan man utgå från att universum på något sätt kan bestämmas utifrån det faktum att vi finns här som observatörer. 

Första gången jag hörde om den antropiska principen var när jag stod i Akademibokhandeln som på den tiden låg på Gamla Brogatan mellan Drottninggatan och Klara Norra, Stockholms syndigaste gata på den tiden, och tjuvläste i en populärvetenskaplig bok av Frank Tipler som handlade om en fysikteori för odödlighet.

De ekvationer fysiker hittat att beskriva verkligheten med är inte så speciella. De passar alltid någon verklighet och fysikerna är som klädförsäljaren som hittar rätt plagg till rätt kund, eller som den klientfokuserade terapeuten som hjälper en hitta rätt passande verklighetsuppfattning.

Född i Sverige på sent fyrtiotal slungades jag in i världen som av en historisk slangbella. Vi hade då haft den högsta tillväxttakten i världen i sex decennier och allt skulle bara fortsätta i tangentens riktning. När jag kom till Stockholm skrev en dagstidning att klotterplanket vid Sergels torg mitt i stan var frihetens stamort på jorden. 

Det är märkligt att man känner sig mer fri när man bara följer med vinden för fulla segel än när man går för egen maskin. 

 Jag var arton. Sommar, stad, Rålambshovsparken. Tjejer som kommenterade varandra. "Hon har ihop det med solen, fattar du?" Jag hade så mycket att lära och mina hjärnceller kämpade för att minska entropin enligt lärandets andra huvudsats som förenklar det hela. En vacker dag.

Jag gjorde civil värnplikt på SIDA där en otroligt vacker etiopiska alltid ville få med mig ut på bio, men det var i en sjurummare på Östermalm där en aupair-flicka ordnat fest jag fick ett sugmärke som aldrig höll på att gå bort.

Jag pratar högt med mig själv hela tiden och gör ljud. "Pappa är ljudfilm", brukade min dotter säga. Det blir lite pinsamt när man högt repeterar dialoger från minnet eller om man i en biosalong återger det som nyss sagts i filmen. Jag lärde mig av med det, åtminstone i nyktert tillstånd. Det är ungefär lika vikigt som när jag lärde mig av med att smygfisa offentligt. 

När jag lärt mig något håller jag fast vid det. Som elvaåring lärde jag mig av att titta på tevenyheterna att militär och religion var dumma saker. 

Jag lärde mig sent i livet att verkligheten inte består av en massa elementarpartiklar utan av några få allomfattande kvantfält, likt en oändlig pousse-café som blivit skakad eller omrörd här och var lokalt av den universella vågfunktionen. Det var en definitiv vändpunkt i min syn på tillvaron när jag till slut kom över mitt motstånd mot fältbegreppet då jag insåg att gravitationen är ett fält.

Nu letar jag efter var detta, mitt senaste skrivprojekt, kommer att landa. Jag tror om sju år.

Man kan gå på grund. Men var börjar det? Det går inte att svara exakt på, men det betyder ju inte att vi tvekar om grundets realitet. Hur kan man veta när man når ett mål? Det är mer som att söka längden på en kuststräcka. Hur lång den är beror på längden på måttstocken man använder. Man kan alltid få den lite längre om man byter till en kortare måttstock. Det gäller i princip i det oändliga. Det är lite som med Zenons paradoxer. Vad är då den verkliga sträckan? Ingen kustväg är oändligt lång. Den tar en viss tid att köra.

Medvetandet ser jag som vattenbrynet vid en långgrund sandstrand. Vilka tankar som hamnar under eller över vattenytan ändras lite hela tiden. Vissa hamnar ständigt under vatten och styr i det undermedvetna. Andra blir minneskorn som vi kan bygga sandslott av. Problemet är inte att sandslott vittrar sönder. Problemet är när de avatarer som leker i sanden gör det.

Uttryck i litteratur, konst, filosofi eller musik som min hjärnas jinn får vetskap om i arbetsminnets kortfristighet hinner jag knappt önska odödlighet förrän jag inser att de inte betyder ett skit om jag inte får behålla en avatar som kan följa dem.

Jag skulle fylla fem strax efter att pappa fyllde fyrtio och jag sa till mamma att jag ville ha lika stor fest som han hade haft. Men sedan dog mormor och vi åkte till hennes radhus i Växjö där jag skrämde upp grannpojken med att säga att hans föräldrar skulle dö före honom. Och hemma i Huskvarna igen när en gubbe i trappuppgången intill vår hade femtioårsfest var det enda jag kunde tänka vilken skräck det måste vara att veta att man bara har högst hälften av livet kvar. Jag erhöll en avog inställning till stora släktträffar i samma veva.

Hur nära ens idéer är besläktade med andras ska man lägga långt större vikt vid än genetisk nära släktskap och vilka man råkar ha fått det med. Vid sexuell förökning lämnar ditt barn exakt hälften av sina gener till ditt barnbarn, men den hälften skulle ju av en slump kunna vara den hälft den fick av sin andra förälder och inte en enda gen från dig. Efter fyra generationer är det nästan en större chans att du är släkt med en person du slumpmässigt möter. Att bry sig om släktträd är fullständigt meningslöst!

Samtidigt som Covid 19-pandemin började sprida sig tanklöst runt om i världen spreds ett stort genombrott inom kvantberäkning ännu snabbare, även om det tog 165 sidor att bevisa att klassen av kvantsammanflätade multipla interaktiva bevis motsvarar uppsättningen rekursivt uppräkningsbara språk samt innehåller icke-beräkningsbara problem vilket innebär att stopproblemet inom beräkningsbarhetsteorin reduceras till problemet att approximera det sammanflätade värdet av icke-lokala spel. Det är vad jag kallar en riktig showstopper!

Livet börjar med turingkompatibel generell datorkraft, minsta RNA klarar det, där stopproblemet är drivkraften bakom vår existensiella ångest, att vi känner att vi lever. Med medvetandet kräver vi odödlighet.

När jag blev änkeman vid sekelskiftet sålde jag huset och flyttade ut till en skrivarlya söder om staden. Jag bearbetade sorgen med att skriva trilogin Draget från oändligheten, Mångfaldens mönster och Utan jag i himmelen. Där alla på olika sätt, från det stora till det lilla, utgick från en insikt jag hämtat från kvantfysiken att alla ögonblick är för evigt i sina egna världar och att alla möjliga världar finns.

Jag trodde jag kommit på något när jag tänkte att det gällde att samla på sig så många goda ögonblick som möjligt att lägga till korthögen av ögonblick i alla världar, men när jag sa det till en av de första avatarerna jag träffade i Second Life blev hon sur och sa att det var som att ge folk skulden för att skit händer.

Fysiker är överens om att enligt kvantmekaniken kommer varje möjlighet som inte är förbjuden faktiskt att hända, men samtidigt att information enligt samma kvantmekanik är förbjuden att någonsin förstöras. Allt som hänt kan i princip återfinnas. Det är lätt att hitta reproducerbara mönster. De finns i alla möjliga sammanhang. Utbrott av massiv enfald inträffar då och då och korrigeras så småningom.

Alla mönster är inte intressanta, bara de som bär med sig digital information. Det är förutsättningen för fortplantning i allt liv och inte bara, som man kunde tro, liv i virtuella världar. En Göteborgska sa en gång att jag ägnade hela mitt liv åt att vara annorlunda. Och jag trodde länge själv att jag ville bryta mönster och därför sökte anonymiteten i storstaden. Samtidigt var jag den förste bland mina Stockholmsvänner som skaffade familj och radhus.

En vän sa en gång: Allt är logik. Javisst, evolutionärt stabila mönster följer alla sin egen logik. Jag tror att lösningen på mysterierna om det mänskliga sinnet ligger dold i ett evolutionsschema som internaliserats, annars skulle medvetandet inte ha den oerhörda externa påverkan det har.

Det är skillnad på att immitera och att förstå, att immitera orsaken, den kausala invariansen. Den som ligger långt bort, där så mycket konkret valts bort, abstraherats. I konst till exempel kopieras annan konst, inte verkligheten, så många upprepade gånger att den hamnar så långt från verkligheten att det upplevs som kreativitet. Som en Nederländsk konstnär jag lärt känna uttryckt saken så kopierar alla konstnärer, men de riktigt skickliga stjäl!  Hur blir man berömd utan att vara berömd? Det är långt från enkelt, men man får stjäla berömmelsen helt enkelt.

Jag spelade Texas Hold'em långt före internetpokererans tid både onyktert på skoj med vänner och spiknyktert och seriöst med arbetskamrater. Ingen lyckades kopiera min metodik som gjorde att jag vann tre kvällar av fyra. Man kan ju inte immitera osynliga regler, bara försöka gissa sig till dem. Det var svårt eftersom jag hade regler för hur och när jag skulle låta slumpen styra över hur jag satsade mina pengar. Dessutom är jag inte säker på att någon annan skulle lyckas lika bra med dem heller för den delen. När mina arbetskompisar fick reda på att jag förde statistik över hur vinstflödena från våra pokerkvällar föll ut ville de inte fortsätta och jag slutade spela seriös poker helt och hållet. Så det är ingen skada skedd om jag skulle avslöja de regler jag spelade efter. De är inte krångligare än att de fick plats på ett handskrivet pappersark.

I poker som överallt annars är tur inte en egenskap, det är en effekt. Effekten är som ett eko på en lokal plats och det avtar med tiden. Inte ens jag kan tyda mina gamla spelkoder längre, även om jag vet vad de var avsedda att göra, bli avslöjad som bluffare tillräckligt ofta för att göra det lönsamt i längden.

Verkligheten bluffar. Hur mycket vi än synar den ser vi bara ekot av den i minnet. Medvetande är ingen egenskap, det är en effekt. Alla ekon dör ut. Om mina tankar är som ekon i hjärnan finns jag bara medan jag dör. 

Om alla sinnesintryck kommer som trumslag med olika frekvens, som ger ekon i hjärnan, kan man ställa sig frågan om man kan höra på ekot vilken form trumman har. Man får pröva sig fram genom att slå på den. Vi spelar så länge vi lever. 

Det händer saker hela tiden. Att minnas är händelser i hjärnan. Men vi borde kalla dem handlingar. Alla händelser är förvisso inte handlingar, men alla handlingar är händelser. Gränsen mellan händelser och handlingar är som att titta in i en fraktal. 

När jag var nybliven änkling och satt ensam i den stora villan konstruerade jag ur minnet en perception av min frus ansikte bakom en planta. Men där är du ju! hann jag säga högt innan illusionen försvann. Det hindrade inte att jag såg henne i flera dagar på samma plats bakom tårarna.

Klappar du till en vattenspegel får du krusningar som rör sig utåt. Men att vattnet skulle röra sig utåt är det en illusion. Ett löv som flyter på vattnet rör sig upp och ner när vågorna drar förbi. Effekter får effekter även om de inte existerar mer än som just effekter. Ta en vattenvirvel i en å. Det är bara ett statistiskt fenomen. Tittar man på vattenmolekylerna var för sig flyter de allra allra flesta rakt fram i åfåran.

Ibland tror jag att vi har en fraktal i huvudet som är densamma som den fraktal som kvantmekanikens alla många världar ligger på och att allt ständigt faller som i ett svart hål. Efter finanskrisen på 90-talet, som kostade mig mitt jobb, kastade jag mig över teorier om allting. Jag hittade till många världar-tolkningen av kvantmekaniken som på sätt och vis säger att allt som är fysiskt möjligt händer i någon värld. Jag hade just fyllt 60 när jag tio år senare hittade ännu en variant av att allt som händer är allt som kan hända och dessutom händer på en icke-beräkningsbar fraktal invariant attraktor. De här två teorierna går att förena med hjälp av en besvärlig matematik med p-adiska tal och topologisk geometrodynamik.

När jag först kom till Stockholm fanns det så mycket nytt att ta in att jag nästan glömde att sova. Jag kommer särskilt ihåg en föreställning på Pistolteatern i Gamla Stan som jag såg efter tre dygn utan sömn, då plötsligt skådespelarna tycktes ha fått sina halsar avskurna. Jag steg upp och tog mig hem för att sova då och behövde inte ens försöka läsa in svår matematik för att lyckas med det.

En finsk teoretisk fysiker, Matti Pitkänen, har i drygt fyrtio år försökt konstruera en teori om allt som även inkluderar tanken, men matematiken i den övergår mitt förstånd. Det finns andra sätt att förstå verkligheten. Just nu läser jag en finsk skönlitterär författare som snöat in på det musikaliska djävulsintervallet.

Vi lever på studs. I tanken kommer studsen från oändligheten. Det gör logiken lättare. Lättare än ingenting.

Jag brukade säga att jag skulle välja ett jobb som var roligt när jag blev vuxen. Det verkade självklart. Arbetslivet tar ju så mycket plats i livet att det vore dumt att göra något man inte trivdes med. Många år senare, när jag pluggade på Stockholms universitet, försökte jag under en lång promenad längs Valhallavägen, från Östra station till Gärdet, föreställa mig i detalj vad olika yrkesval innebar. Jag kom fram till den dystra slutsatsen att jag inte kunde tänka mig ett arbete jag skulle trivas med i längden hur jag än ansträngde mig. Jag bestämde mig för att det måste finnas annat än en smal väg mellan tråkiga detaljer och hugskott som måste korrigeras.

Som skolpojke läste jag, att om universum har ett ljud, ett bakgrundsljud som alltid var där, så skulle vi inte höra det. Däremot kunde man tänka sig att det kunde uppkomma situationer där detta bakgrundsljud skapade resonansljud hos delar av universum. Dessa ljud skulle i princip vara möjliga att höra. Nästa gång jag hade ringningar i örat sprang jag in till pappa och hojtade: Pappa, jag hör universum! Om du idag skulle fråga mig varför jag intresserade mig för om det gick att höra universum, skulle svaret bli: Varför ska man intressera sig för något annat?

Det är egentligen inte vad universum i sitt multiversitet kan berätta för oss som är det mest intressanta. Det mest intressanta är vad det inte kan säga oss. Bara som exempel kan ingen Gud tala till oss.

Varje gång du ljuger får du en prick i själen, sa min mamma. Som liten behövde jag något konkret att placera själen i, något som kunde få prickar, annars blev mammas ord alldeles för förvirrande. Jag bestämde mig för att själen satt i hjärtat. 

Mina organ förflyttar sig med sådär en miljon kilometer i timmen genom den kosmiska bakgrundsstrålningen från Big Bang. Om inte själen följde med skulle den helt enkelt inte kunna hålla kontakt med mig. Mitt samvete måste komma inifrån mig själv, måste förflytta sig i takt med min hjärna och hjärta.

Det enklaste argumentet mot att vi har en yttersta domare är att inget orubbligt väsen skulle ha en chans i den helvetiska utvecklingen sedan Big Bang att hitta den skyldige på domedagen! Det närmaste vi kommer en påtagligt absolut, och för vårt personliga liv fullständigt likgiltig, verklighet är den kosmiska bakgrundsstrålningen. Varje ännu absolutare makt skulle ha än mindre möjlighet att påverka oss på ett personligt plan.

Med kvantfysiken kan vi inte bara undanröja en Gud med möjlighet att kommunicera med oss utan varje form av allvetande Gud. Dubbelspaltexperimentet gör resultatet beroende av om informationen om vilken spalt fotonen gick igenom inte kunde registreras någon annanstans i universum, förutom platsen för fotonen själv. Om Gud, utan att vi dödliga känner till det, gjorde en gudomlig anteckning om vilken spalt fotonen gick igenom skulle det förstöra interferensmönstret. Varje gång vi gör experimentet samlar vi in ännu mer data om obefintligheten av en allvetande Gud.

Jag är medveten om att det verkar finnas ett kryphål som säger att det finns en skapare som designade allt och sedan lutade sig tillbaka och skådade hur allting förflyter enligt plan utan att kräva ytterligare ingripanden i de naturlagar han skapade. Men den gubben går inte, den heller. En relativt ny upptäckt är att redan den uppsättning symmetrier som är etablerad inom huvudfåran i fysiken räcker för att ta loven av alla tankar om ett planerat eller uttänkt universum. Naturlagarna kan härledas till bakomliggande symmetrier och strukturlöshet. Våra naturlagar är inget annat än uttrycket för verklighetens totala avsaknad av design. Total avsaknad av design kan definieras med dem!

De självklara symmetrierna hos det koherenta tomrummet hindrar inte kvantfysiskalisk dekoherens. Till skillnad från naturlagar är alla naturkrafter, all struktur och allt levande, ett resultat av symmetribrott och den därpå byggande evolutionen och alla symmetribrott är spontana i den meningen att de inte föredrar någon speciell riktning, annat än att de inte är reversibla så länge de sopar igen spåren av brottet.

Vi minns våra upplevelser och tankar och hittar ständigt nya sätt att registrera och dela dem fast själva jaget inte vill bli hittat utan flyr från minnena, flyr så envist det går från graven. När man slutar med det har man antingen dött eller blivit religiös. Det går på ett ut.

All narratives are ripples on the surface of eternity where they get stuck indefinitely.

There's more than a bunch of unended short stories there and I would love to sketch a big picture and fuck the details but that would take too long. Life is a verb, not a noun. What this ultimately means is that all life is local. There is nothing mysterious going on. No collective rules from above or from below. Just emergent interactions, some of which I remember as the story of me.

My first memories are from the 50's. Mom was a housewife and disliked that Dad worked night shifts at the Husqvarna weapons factory. At the kitchen table, stories were told of him standing as a border guard at night against occupied Norway during the Second World War. Many of them were drinking on their post during the nights. Some fell asleep. I thought I hope to miss the next war.

Our lives are full of near misses from the beginning to the end. That's what gives them content, what could have been. Memory is a sketch of all kinds of memories a life can hold.

To reveal the presence of Schrödinger's cat as simultaneously alive and dead is not totally impossible but the difficulty of performing such a feat would render bringing the dead back to life trivial by comparison.

There are no commandments demanding we toss out the other states of a cat in a superposition just because we cannot see them. We are allowed to dream of experiments that are sensitive enough. We can even dream that we are able to pick out where we are in Hilbert space among the plethora of universes depicted by the universal wave function. Such a dream would be a vector describing all our personal memories and all recorded history. But there is nothing in that dream forbidding another googolplex of universes with histories of their own. Many of them having precisely the properties expected for your perceived evolution through your particular universe. So where the hell are you? I will just have to make up something!

Every way I could have lived is separated from all the ways I couldn't. That is the first piece of information. I was born in Jönköping in the 40s but could just as well have lived in the Stone Age or as a conscious AI program in the future.

It has been estimated that the universe contains about 10 ^ {10 ^ {82}} different stories. Freedom is limited. There is a half-life of free choices. Living is a choice involving counterfactuals. The chronicle of life doesn't. Memories are stories that got stuck, whether they are true in some sense or memories from dreams or just made up, they are all fictitious.

I remember that early on, I wanted elbow space free from compelling expectations, God's will, laws of nature, or chance. My narrative is the story of a caveman.

My parents were convinced that one of our relatives was lucky. They said that he always managed to draw a winning lottery ticket. There's no such thing as luck! I screamed. But I didn't know how to explain it yet. Statistics I studied at university as an adult couldn't cope with it either. An entire multiverse is required, it turns out.

My universe was for a long time a large grain field that took off just where the new apartment buildings in northern Huskvarna ended before they built townhouses where almost all the teachers in the local primary school moved. Students could hide on trampled circles in the middle of the field. The girls then experimented with letting other people put their fingers in. Those were innocent times.

My first transistor radio was the most expensive that could be found at a radio dealer in Jönköping and which I could persuade my dad to buy. It was so powerful that I could get radio broadcasts intended for US bases in West Germany. I sat in the evenings listening to them commentating American football and fantasizing about what the games might look like.

During the twenty years I worked in offices, as my mother put it, I never thought I was doing anything particularly important. But I got so good at playing the roleplay in public administrations that the director general in his huge corner office once confided to me that he chose it for the view down towards Eriksdalsbadet where with small binoculars he could watch the women sunbathing topless.

I have spent much of my time unimportantly. I do not regret anything. If you repent, you have to believe you know the reason why you did or did not do what you did or did not do. Anyone who knows how to do that can create the world's first conscious AI.

I once planned to design our garden according to all the rules of landscape-gardening, then my mother said I should let my wife plant as she wanted too. It's like sailing. The wind also determines what determination can be followed.

According to the anthropic principle, one can assume that the universe can somehow be determined based on the fact that we are here as observers.  

The first time I heard about the anthropic principle was when I was in Akademibokhandeln which at that time was on Gamla Brogatan between Drottninggatan and Klara Norra, Stockholm's most sinful street at the time, sneak reading in a popular science book by Frank Tipler about a physics theory for immortality.

Being born in the late forties in Sweden, I was thrown into the world like from a historical slingshot. We had then had the highest growth rate in the world for six decades and everything would just continue in the same way. By the time I came to Stockholm, a daily newspaper wrote that the graffiti fence at Sergels torg in the middle of the city was the birthplace of freedom on earth.

It is strange that you feel more free when you only follow the wind with full sails rather than when your own engine simmers. I was eighteen. Summer, city, Rålambshovsparken. Girls who commented on each other. "She's got it together with the sun, do you understand?" I had so much to learn and my brain cells struggled to reduce entropy according to the second theorem of learning which simplifies everything. One fine day.

I did civilian service at SIDA where an incredibly beautiful Ethiopian woman always wanted to take me to the cinema, but it was in a seven-room apartment on Östermalm where an aupair girl arranged a party I got a hickey that was never going away.

I talk loudly to myself all the time and make noises. "Dad is a soundtrack," my daughter used to say. It gets a little embarrassing when you rehearse dialogues from memory aloud or if you reproduce in a cinema what has just been said in the film. I learned to stop doing it, at least in a sober state. It's about as important as when I learned not to sneak fart in public.

When I learn something, I stick to it. As an eleven-year-old, I learned from watching the TV news that the military and religion were stupid things.

I learned late in life that reality does not consist of a lot of elementary particles but of a few all-encompassing quantum fields, like an infinite pousse café that has been shaken or stirred here and there locally by the universal wave function. It was a definite turning point in my view of life when I finally let go of my resistance to the concept of fields the moment I fully realized that gravity is a field.

Now I'm looking for where this, my latest writing project, will land. I think in seven years.

You can run aground. But where does it start? It is not possible to answer exactly, but that does not mean that we doubt the reality of what you hit. How do you know when you reach a goal? It's more like searching for the length of a coastline. How long it is depends on the length of the yardstick you use. You can always get it a little longer if you change to a shorter yardstick, indefinitely. It's a bit like Zeno's paradoxes. What then is the real distance? No coastal road is infinitely long. It takes a certain amount of time to drive.

I see consciousness as the water's edge on a shallow sandy beach. Which thoughts end up below or above the water surface change a little all the time. Some constantly end up under water and rule in the subconscious. Others become grains of memory from which we can build sand castles. The problem is not that sand castles weather. The problem is when the avatars playing in the sand do.

Expressions in literature, art, philosophy or music that my brain's jinnee get to know in short-term working memory, I barely have time to wish immortality before I realize that they do not mean shit if I do not get to keep an avatar that can follow them.

I was going to turn five shortly after Dad turned forty and I told Mom I wanted to have as big a party as he had. But then grandma died and we went to her townhouse in Växjö where I scared the neighbor boy by saying that his parents would die before him. And back home in Huskvarna again when a hubby in the stairwell next to ours had a fiftieth birthday party, the only thing I could think of was what a horror it must be to know that you only have at most half of your life left. I got an awkward attitude to big family reunions just at that moment.

How closely one's ideas are related to others should be given far greater importance than with whom one happens to have a genetically close relationship. During sexual reproduction, your child leaves exactly half of its genes to your grandchild, but that half could by chance be the half it received from its other parent and not a single gene from you. After four generations, there is almost a greater chance that you are related to a person you meet by chance. To research family trees is completely pointless!

At the same time the Covid 19 pandemic started spreading mindlessly around the world a major breakthrough in quantum computing spread even faster, though it took 165 pages to prove, that the class of entangled multiple interactive proofs is equivalent to the set of recursively enumerable languages and contains uncomputable problems which involves reducing the Halting Problem to the problem of approximating the entangled value of nonlocal games. Now that's a real showstopper!

Life begins with Turing-compatible general computing power, simple RNA manages that, and the Halting Problem is the driving force behind our existential anxiety, that we feel we are alive. With consciousness we demand immortality.

When I became a widower at the turn of the century, I sold the house and moved out to a printer's shed south of town. I processed the grief by writing the trilogy The Draw from Infinity, The Pattern of Diversity and Without Me in Heaven. Where each one from different perspectives, big to small, was based on an insight I took from quantum physics that all moments are forever in their own worlds and that all possible worlds exist.

I thought I had come up with something when I thought about collecting as many good moments as possible to add the pile of moments in all worlds, but when I said that to one of the first avatars I met in Second Life, she became angry and said it was like blaming people for shit happening.

Physicists agree that according to quantum mechanics, any possibility that is not forbidden will actually happen, but also that information, according to the same quantum mechanics, is forbidden to ever be destroyed. Everything that happened one can in principle find gain. Reproducible patterns are easy to find. They exist in all possible contexts. Outbreaks of mass silliness happen from time to time, and eventually get corrected.

Not all patterns are interesting, only those that carry digital information. It is the prerequisite for reproduction in all life and not just, as one might think, life in virtual worlds. A woman from Gothenburg once said that I spent my whole life being different. For a long time I thought I wanted to break patterns and therefore sought anonymity in the big city. At the same time, I was the first among my Stockholm friends to get a family and a terraced house.

A friend once said: Everything is logic. Of course, evolutionarily stable patterns all follow their own logic. I believe that the solution to the mysteries of the human mind lies hidden in an evolutionary scheme that has been internalized, otherwise consciousness would not have the immense external influence it has.

There is a difference between imitating and understanding, imitating the cause, the causal invariance. The one that is far away, where so much concrete has been opted out, has been abstracted. In art, for example, other art is copied, not reality, so many times that it ends up so far from reality that it is perceived as creativity. As a Dutch artist I got to know expressed the matter, all artists copy, but the really skilled steal! How do you become famous without being famous? It is far from simple, but you simply have to steal fame.

I played Texas Hold'em long before the time of internet poker, both tipsy for fun with friends and sober and serious with co-workers. No one managed to copy my methodology which made me win three nights out of four. You can not imitate invisible rules, just try to guess at them. It was difficult because I had rules for how and when I would let chance rule over how I invested my money. Besides, I'm not sure anyone else would do as well with them either. When my co-workers found out that I kept statistics on how the winnings from our poker nights turned out, they did not want to continue and I stopped playing serious poker altogether. So no harm is done if I now reveal the rules I played by. They are no more complicated than they fit on a handwritten sheet of paper.

In poker, as everywhere else, luck is not a property, it is an effect. The effect is like an echo in a local place and it diminishes over time. Not even I can decipher my old game codes anymore, even though I know what they were meant to do, be exposed as bluffing often enough to make it profitable in the long run.

Reality is bluffing. No matter how much we call it, we only see the echo of it in memory. Consciousness is not a property, it is an effect. All echoes die out. If my thoughts are like echoes in the brain, I only exist while I die.

If all sensory impressions come as drum beats with different frequencies, which give echoes in the brain, one can ask oneself whether one can hear on the echo what shape the drum has. You have to try it out by hitting it. We play as long as we live.

Things happen all the time. Remembering is events in the brain. But we should call them actions. Certainly not all events are actions, but all actions are events. The boundary between events and actions is like looking into a fractal.

When I had just become a widower and sat alone in the large villa, I constructed from memory a perception of my wife's face behind a plant. But there you are! I had time to say out loud before the illusion disappeared. It did not stop me from seeing her for several days in the same place behind tears.

If you tap on level water, you get ripples that move outwards. But that the water move outwards is an illusion. A leaf floating on the water moves up and down when the waves pass by. Effects have effects even if they do not exist more than as just effects. Take a water vortex in a river. It's just a statistical phenomenon. If you look at the water molecules individually, the vast majority float straight ahead in the riverbed.

Sometimes I think we have a fractal in our head that is the same as the fractal on which all the many worlds of quantum mechanics lie and that everything constantly falls as if in a black hole. After the financial crisis of the 90's, which cost me my job, I threw myself into theories about everything. I found the many worlds interpretation of quantum mechanics which in a way says that everything that is physically possible happens in some world. I had just turned 60 when I found another variant ten years later that everything that happens is everything that can happen and also happens on a non-computable fractal invariant attractor. These two theories can be combined with the help of difficult mathematics with p-adic numbers and topological geometrodynamics.

When I first came to Stockholm, there was so much new to take in that I almost forgot to sleep. I especially remember a performance at the Pistol Theater in the Old Town that I saw after three days without sleep, when suddenly the actors seemed to have their throats cut off. I got up and went home to sleep then and did not even have to try to read difficult math to succeed.

A Finnish theoretical physicist, Matti Pitkänen, has for over forty years tried to construct a theory of everything that also includes consciousness, but the mathematics in it transcends my understanding. There are other ways to understand reality. Right now I am reading a Finnish fiction writer possessed by the devil's interval in music.

We live on the bounce. In thought, the bounce comes from infinity. It makes the logic easier. Easier than nothing.

I used to say that I would choose a job that was fun when I grew up. It seemed obvious. Working life takes up so much space in life that it would be stupid to do something you did not like. Many years later, when I was studying at Stockholm University, I tried during a long walk along Valhallavägen, from Östra station to Gärdet, to imagine in detail what different career choices meant. I came to the gloomy conclusion that I could not imagine a job I would enjoy in the long run no matter how hard I tried.  I decided that there must be more than a narrow path between dull details and blows that need to be corrected.

As a schoolboy, I read that if the universe had a sound, a background sound that was always there, we would not hear it. On the other hand, one could imagine that situations could arise where this background noise created resonant sounds in parts of the universe. These sounds would in principle be possible to hear. The next time I had ringing in my ear, I ran in to Dad shouting: Dad, I hear the universe! If you were to ask me today why I was interested in whether it was possible to hear the universe, the answer would be: Why be interested in anything else?

It is not really what the universe in its multiversity can tell us that is the most interesting. What is most interesting is what it can not tell us. For example can no God speak to us.

Every time you lie, you get a dot in the soul, my mother said. As a child, I needed something concrete to put my soul in, something that could get dots, otherwise my mother's words became far too confusing. I decided that the soul was in the heart.

My organs move at about a million kilometers per hour through the cosmic background radiation from the Big Bang. If the soul did not follow, it simply would not be able to keep in touch with me. My conscience must come from within myself, must move in step with my brain and heart.

The simplest argument against having an ultimate judge is that no steadfast being would have a chance in the hellish evolution since the Big Bang to find the culprit on Judgment Day! The closest we come to a tangible absolute, and for our personal life completely indifferent, reality is the cosmic background radiation. Every even more absolute power would have even less opportunity to influence us on a personal level.

With quantum physics, we can not only eliminate a God with the ability to communicate with us, but any form of omniscient God. In the double-slit experiment the result is dependent on if the information about which slit the photon went through failed to get recorded anywhere else in the universe, other than the photon location itself. If God, unbeknownst to us mortals, took divine note of which slit the photon went through that would destroy the interference pattern. Every time we do the experiment, are we collecting still more data about the nonexistence of an all-knowing God.

I am aware that there seems to be a loophole that says that there is a creator who designed everything and then leaned back and watched how everything goes according to plan without requiring further intervention in the natural laws he created. But that won't wash, either. A relatively new discovery is that already the set of symmetries that are established within mainstream physics is enough to take the wind out of all thoughts about a planned or conceived universe. The laws of nature can be traced to the underlying symmetries and structurelessness. Our laws of nature are nothing but the expression of reality's total lack of design. Total lack of design can be defined with them!

The obvious symmetries of the coherent void do not prevent quantum physical decoherence. Unlike the laws of nature, all forces of nature, all structure and all living things, are the result of symmetry breaks and the subsequent evolution, and all symmetry breaks are spontaneous in the sense that they do not prefer any particular direction, other than not being reversible as long as they sweep away traces of the breaking.

We remember our experiences and thoughts and constantly find new ways to register and share them, even though the self itself does not want to be found but escapes from memories, flees as stubbornly as possible from the grave. When you stop doing that, you have either died or become religious. It is all the same.